Nio män från Bygdeträsk omkom vid en drunkningsolycka på Stora Bygdeträsket (Västerbottens största sjö) på väg hem med båt efter arbete på byns utskiften vid Tallån på södra sidan om sjön. Orsaken till den katastrofala olyckan är oklar och det finns endast antaganden som berättats från senare generationer. Allt sökande efter männen var fruktlöst och det påstås att ”Bygdeträsket ännu ej återlämnat sitt rov”.
Sju av männen var hemmansägare i Bygdeträsk och minst 26 omyndiga barn blev faderlösa. Olyckan inträffade vid en tid som redan var mycket svår, då byn var utarmad efter ryska soldaters våldgästande i bygden. Det blev oreda i byn under flera årtionden, med svag ekonomi och oklara ägarförhållanden för drabbade hemman/gårdar. Även byns viktiga sågkvarnanläggning blev lidande med dåligt underhåll. Med andra ord – Tuffa tider för Bygdeträskarna med bl.a. ryska härjningar och svårbemästrade sjukdomar. Som exempel kan nämnas hemmansägaren Johan Persson som drunknade i denna olycka – Samma år dog Johans fru Beata i barnsäng och kort därefter dog fem av barnen. Kvar blev Stina 17 år, Anders 15 år och Beata Sofia 12 år. Det blev den 15-årige Anders som
fick ta över ansvaret för den livsviktiga driften av gården.
En visa skrevs som med sin starka text bidrog till att hålla minnet av denna dystra händelse vid liv under lång tid. E N Olofsson från Rödningsheden utanför Bygdsiljum, tecknade år 1927 ner visans text och melodi efter en gammal person i trakten. Under 1970-talet förde Birger Lindberg från Östra Blisterliden visan vidare till berättaren och musikern Thomas Andersson från Bygdsiljum som
själv under 2000-talet i olika offentliga sammanhang framfört visan och berättat om händelsen. Birger Lindberg menade också att rester av båten ska ha flutit i land i närheten av Östra Blisterliden. De funna båtdelarna visade då att skadorna och hålen på båtens sidor hade klädrester som tryckts fast som försök till tätning. Det finns också en berättelse om gamla Talludds-mor som ska ha hört ropen via skorstenen men eftersom hon var gammal och ”benlös” så var hon oförmögen att rädda människor i sjönöd – Det enda hon kunde göra var att skjuta igen spjället för att slippa höra …
För att hedra minnet av de som drunknade och deras familjer så tog Kjell Boström, Kvarnbyn initiativet att tillsammans med Staffan Olsson, Bygdeträsk dra igång och genomföra ett projekt med syfte att få till stånd en resning av en minnessten. Stenen är placerad i anslutning till Bygdeträsk gamla skola (för närvarande Museum Torfrid Olsson).
För att möjliggöra projektet så har både privatpersoner och organisationer bidragit med ekonomiskt stöd och arbetsinsatser. Särskilt tack till Sture och Elvy Andersson som överlåtit stenen. Tack också till Göran Lindgren, Anders Lindberg, Lars Kvist, Ingemar o Hans Vallin, Lars och Leif Burlin för värdefulla insatser samt inte minst till Forsmans Sten och Gravyr för behandling av stenen inklusive
gravyr och goda råd. Naturligtvis också ett stort tack till Thomas Andersson för hans idéer och synpunkter samt hans medverkan vid invigningsceremonin under juli månad 2024.
Det kan noteras att fram till år 1781 / 1782 så omfattade byanamnet Bygdeträsk även de nuvarande byarna Kvarnbyn och Innansjön.
Texten till den visa som nertecknats av E N Olofsson lyder som följer:
Obeständig är vår levnad, osäkert när vi dö
Den stund vi minst förmoda, stå vi i dödsens nöd
Det fingo de erfara, som nu ha vandrat av
Och uti vattnet simma, och usel är dess grav
Sju gifta män de voro, två drängar likaså
Som i båten sig begåvo, att resa därifrån
Där de arbetat hade, men huru det gick till
Jo, böljan till dem sade, ”här skall du vila still”
De foro frisk och färdig, från maka och små barn
För att få det fullborda, som de tagit sig an
Men tänkte ej den stigen, den sista skulle bli
För dem i denna tiden, som de ha vandrat i
De voro tänkt att fira, den fjärde bönedag
Och giva Gud i äran, allt efter Herrens lag
Därför de sig beflita, att tidigt komma hem
För att få uppträda, i Herrens helgdom
Ack värnlösa maka, som ingen aktar på
Små barn som ropa ”pappa”, utmed dess sida stå
Att desto mer uppliva, hågkomsten av en vän
Som lindrar deras kvida, men får ej mer igen
Men om så skulle hända, och Gud besluta vill
En annan make sända, och Eder skicka till
En far för de menlösa, så bedja vi Eder då
Att i faderskärlek bevisen, mot alla Eder små
Det vore svårt att tänka, En styvfar mycket svår
Som barnens rätt skull kränka, allt med sitt onda råd
Skulle Oskulden förstöras, och deras fötter föra
På dygdens jämna stig
Det kan noteras att inom kort tid så var huvuddelen av änkorna till de drunknade omgifta vilket förmodligen var ett måste, en ”försäkring” för den kvarlevande familjens försörjning. Dock kan man i visan spåra en viss oro inför dessa, av nöden, hastiga omgiften.
Ovanstående änkors livssituation har i avhandlingen ”Änkors levnadsöden och livsmönster” av Annica Rénud år 1993 (Umeå Universitet, etnologiska institutionen) jämförts med ett antal änkor till medlemmar vid Kungliga Västerbottens regementes musikkår. De sistnämnda erhöll en form av änkepension så länge de inte gifte om sig.